En maskros klarar sig nästan överallt. I asfaltsspricka, på gräsmattan, vid vägkanten. En orkidé är annorlunda. I fel miljö vissnar den. I rätt miljö blommar den på ett sätt som få andra växter gör. Bilden används i forskningen om varför människor påverkas olika mycket av sin omgivning. Och den säger något viktigt: känslighet är inte en svaghet. Det är en förstärkare.
Varifrån kommer bilden?
Den amerikanska barnläkaren och forskaren W. Thomas Boyce och psykologen Bruce J. Ellis lanserade 2005 teorin om biologisk känslighet för sammanhang. Deras utgångspunkt var en gåta. Varför har vissa barn så starka stressreaktioner, om det bara är en nackdel?
Svaret de föreslog: hög reaktivitet är inte bara en risk. Den kan vara skadlig i en svår miljö och gynnsam i en stöttande (Boyce & Ellis, 2005; Ellis & Boyce, 2008). Det är samma egenskap som gör barnet sårbart i det ena fallet och starkt i det andra.
Orkidén och maskrosen blev bilderna för de två ytterligheterna (Kennedy, 2013). Boyce skrev senare en bok med samma namn (Boyce, 2019).
Åt båda hållen – inte bara sårbarhet
Länge såg forskningen främst på risk. Vissa människor ansågs mer sårbara för svåra uppväxtvillkor, stress och motgångar. Det kallas diates–stress-modellen.
Jay Belsky och Michael Pluess vände på perspektivet. De samlade belägg för att samma personer som påverkas mest av det svåra ofta också påverkas mest av det goda. De kallade det differential susceptibility, ungefär olika mottaglighet (Belsky & Pluess, 2009).
Några år senare gick de ett steg längre. Vissa människor får ut mer av positiva erfarenheter, som stöttande relationer, bra lärare eller en insats som hjälper. Det kallade de vantage sensitivity (Pluess & Belsky, 2013).
Orkidé, tulpan eller maskros?
Bilden med två grupper är förenklad. 2018 undersökte forskare drygt 2 000 vuxna i fyra olika urval. De fann tre grupper (Lionetti m.fl., 2018):
Maskrosor – låg känslighet. Ungefär 29 procent.
Tulpaner – mellannivå. Ungefär 40 procent.
Orkidéer – hög känslighet. Ungefär 31 procent.
Forskarna betonar att känsligheten är ett kontinuerligt drag. Grupperna är ett sätt att beskriva skalan, inte vattentäta fack. Hos barn har man funnit liknande grupper (Pluess m.fl., 2018). Läs mer i Tecken på att ett barn är högkänsligt.
Gener eller miljö?
Båda. En tvillingstudie med över 2 800 brittiska 17-åringar uppskattade att 47 procent av skillnaderna i känslighet beror på gener. Resten förklaras av miljö och livserfarenheter (Assary m.fl., 2021).
Känslighet är alltså delvis medfödd. Men den formas också av det vi är med om.
Vad visar studierna i praktiken?
Två exempel från skolan:
I London fick flickor i 11–13-årsåldern gå ett tolv veckor långt skolprogram för att förebygga depression. De mest känsliga flickorna fick färre depressionssymtom, och effekten höll i sig upp till ett år. Hos de minst känsliga syntes ingen effekt (Pluess & Boniwell, 2015).
I Italien deltog drygt 2 000 elever i årskurs 4 och 6 i en studie av antimobbningsprogrammet KiVa. Bland pojkarna var effekten på utsatthet för mobbning ungefär dubbelt så stor för de mest känsliga som för dem med medelhög känslighet. De minst känsliga pojkarna påverkades inte märkbart (Nocentini m.fl., 2018).
Det är orkidén i praktiken. Rätt förutsättningar ger mest där.
Vad forskningen inte säger
Teorin är väl etablerad, men det finns förbehåll.
Effekterna är ofta små. Skillnaderna syns på gruppnivå. De säger lite om en enskild person.
Det är svårt att mäta. Att visa att någon påverkas mer åt båda hållen kräver särskilda statistiska metoder. Alla studier uppfyller inte dem (Roisman m.fl., 2012).
Det är ingen diagnos. Att vara en orkidé är ett personlighetsdrag. Läs mer i Är högkänslighet en diagnos?
Vad betyder det för dig?
Om du känner igen dig som en orkidé: din känslighet är inte ett problem att bli av med. Den gör att du påverkas mer av din miljö. Därför spelar valet av miljö större roll för dig än för många andra. Relationer, arbetsplats, tempo, ljud. Det du väljer runt dig förstärks.
Om du är förälder, lärare eller chef: de mest känsliga är inte de som behöver mest skydd. De är de som får ut mest av goda förutsättningar.
Vill du veta var du själv hamnar? Läs Hur vet jag om jag är högkänslig?
Källor
Assary, E., Zavos, H. M. S., Krapohl, E., Keers, R., & Pluess, M. (2021). Genetic architecture of Environmental Sensitivity reflects multiple heritable components: A twin study with adolescents. Molecular Psychiatry, 26(9), 4896–4904. https://doi.org/10.1038/s41380-020-0783-8
Belsky, J., & Pluess, M. (2009). Beyond diathesis stress: Differential susceptibility to environmental influences. Psychological Bulletin, 135(6), 885–908. https://doi.org/10.1037/a0017376
Boyce, W. T. (2019). The orchid and the dandelion: Why some children struggle and how all can thrive. Knopf.
Boyce, W. T., & Ellis, B. J. (2005). Biological sensitivity to context: I. An evolutionary–developmental theory of the origins and functions of stress reactivity. Development and Psychopathology, 17(2), 271–301. https://doi.org/10.1017/S0954579405050145
Ellis, B. J., & Boyce, W. T. (2008). Biological sensitivity to context. Current Directions in Psychological Science, 17(3), 183–187. https://doi.org/10.1111/j.1467-8721.2008.00571.x
Kennedy, E. (2013). Orchids and dandelions: How some children are more susceptible to environmental influences for better or worse and the implications for child development. Clinical Child Psychology and Psychiatry, 18(3), 319–321. https://doi.org/10.1177/1359104513490338
Lionetti, F., Aron, A., Aron, E. N., Burns, G. L., Jagiellowicz, J., & Pluess, M. (2018). Dandelions, tulips and orchids: Evidence for the existence of low-sensitive, medium-sensitive and high-sensitive individuals. Translational Psychiatry, 8, 24. https://doi.org/10.1038/s41398-017-0090-6
Nocentini, A., Menesini, E., & Pluess, M. (2018). The personality trait of environmental sensitivity predicts children's positive response to school-based antibullying intervention. Clinical Psychological Science, 6(6), 848–859. https://doi.org/10.1177/2167702618782194
Pluess, M., Assary, E., Lionetti, F., Lester, K. J., Krapohl, E., Aron, E. N., & Aron, A. (2018). Environmental sensitivity in children: Development of the Highly Sensitive Child Scale and identification of sensitivity groups. Developmental Psychology, 54(1), 51–70. https://doi.org/10.1037/dev0000406
Pluess, M., & Belsky, J. (2013). Vantage sensitivity: Individual differences in response to positive experiences. Psychological Bulletin, 139(4), 901–916. https://doi.org/10.1037/a0030196
Pluess, M., & Boniwell, I. (2015). Sensory-processing sensitivity predicts treatment response to a school-based depression prevention program: Evidence of vantage sensitivity. Personality and Individual Differences, 82, 40–45. https://doi.org/10.1016/j.paid.2015.03.011
Roisman, G. I., Newman, D. A., Fraley, R. C., Haltigan, J. D., Groh, A. M., & Haydon, K. C. (2012). Distinguishing differential susceptibility from diathesis-stress: Recommendations for evaluating interaction effects. Development and Psychopathology, 24(2), 389–409. https://doi.org/10.1017/S0954579412000065